Vad motiverar mig?

Ja, vad i helskotta motiverar mig?

Det här är en jättesvår fråga att svara på. Jag kan inte säga att jag satt och väntade på att motivationen skulle komma, för jag kände mig inte motiverad mer än vanligt. Kanske hjälpte vetskapen att min mångna fritid snart skulle ta slut och att det är "nu eller aldrig"? Jag har mycket energi nu att ta tag i det här. Kanske det hjälpte till att testa något nytt? Att äta mer protein? Kanske hjälpte det att det verkligen fungerade? En kosthållning som inte ger några resultat är ju meningslöst om man ska gå ner i vikt. Viktminskningstakten hjälper till stor del. Det är mer motiverande när det går fort.

Kanske är det så att det faktum att jag bevisligen kan springa på det här kostupplägget hjälper mig i min resa framåt? Tidigare har jag gett upp och hamnat i sockerträsket igen för att jag inte orkade springa, knappt ens 2 km. Eftersom löpningen betyder så mycket för mig var det tufft att ha en kosthållning som omöjliggjorde löpträningen. Just nu är jag lite förkyld och det blir inte så mycket löpning eller träning över huvud taget.

Men jag tycker själv att det är skönt att jag inte måste träna mycket för att gå ner i vikt. Träna vill jag göra för att det höjer livskvalitén och utmana mig själv (kroppen behöver motstånd!), och inte behöva känna att det är ett ont måste. Men jag längtar ändå efter nästa löppass och jag skulle hemskt gärna vilja åka längdskidåkning den här vintern.

En stor motivation för mig är det faktum att jag i vår ska springa Göteborgsvarvet. En lättare kropp förflyttas lättare framåt och för varje kilo jag går ner förbättras mina tider. Senare är det meningen att jag ska lägga in mer styrketräning eftersom jag måste ha en stark kropp för att orka springa alla 21 kilometer. Sist jag sprang en halvmara strejkade rygg och höfter efter 14 km. Men det var ändå en väldigt snäll bana, flackt hela vägen då banan gick mellan två orter längs Göta Kanal. Inte mycket backar där.

Jag motiveras också av att känna mig mentalt stark. Att kunna ta tag i kosten gör man kanske inte så lätt, än mindre att hålla samma plan vecka ut och vecka in. Även om jag ätit LCHF i 3,5 år har det gärna blivit lite för stora portioner, och så givetvis det fördömda godiset som jag haft svårt för att hålla mig ifrån.

En annan motivation är att jag verkligen VILL se siffrorna ticka neråt på vågen. Varje söndag ser jag fram emot måndagen då min veckovägning är.

Det finns många saker som motiverar mig, men framförallt lägger jag mig inte när jag är så nära målsnöret. Det vore otroligt korkat av mig. Jag har sprungit 2,1 mil vilket för mig är oändligt långt. Men jag klarade det, jag gav inte upp för jag visste hur härlig känslan efteråt skulle bli. Att jag äntligen kunde säga att jag sprungit en halvmara. Likadant är det med viktminskningen. Jag tänker att den här resan är som ett långt löppass :)


Kanallöpet 21 km, 9 maj 2010

Uppdaterat: Jag glömde ju nämna en annan viktig motivationsfaktor! Min sambo har lovat mig någonting väldigt efterlängtat i prylväg när jag nått mitt slutmål. Jag vill inte avslöja vad det är ännu, men det är något riktigt bra! :)